Det pirrar lite i magen.

Förra veckan blev jag alldeles knottrig när jag tänkte tillbaka på första kvällen med kursen ”Skriv som det känns”. Det landade så bra, allting, och jag kände mig så tacksam. Gruppen är jättefin och har bra spridning i både ålder, erfarenheter och kön. Gemensamt har de att de vill skriva.

Tänk att det är så här i mitt liv. Jag går och ruvar på saker utan att ha en aning om vad det ska bli och så plötsligt – poff – slår någonting ut i full blom. Det här är just en sådan sak. Jag snubblar på lösningen och så bara ligger det där, vad det än är.

En del människor gör planer och sätter upp mål. Inte jag. Jag behöver bara ha tålamodet att vänta in kläckningen.

I dag ska jag förbereda inför andra träffen på skrivkursen. Det är papper med övningar som ska skrivas ut, och så ska jag komma ihåg att ta med mig min egen skrivdagbok så att jag kan anteckna medan deltagarna går loss på övningarna. Jag vill ju utvecklas tillsammans med dem.

På baksidan lyser den stora rönnen röd av bär. Det blåser lite och grenarna rör sig mot himlen. Det är en bra dag i dag.