Det är tisdag och sådär riktigt ruskigt novemberväder, men inuti vibrerar fortfarande melodin och mantrat ”Jag – jag är, jag är – jag är, jag är – jag är, jag är” som vi sjöng tillsammans när Ulrika Beijer höll röstyoga på Skriv- och yogaretreaten i helgen.

– Den här yogan ger röst åt kroppen, säger Ulrika, och så känns det verkligen.

Ett yogapass på morgonen och ett som avslutning på eftermiddagen, så hade vi lagt upp det. Däremellan höll jag skrivövningar, som jag hade valt ut – och vilken lycka det är att känna tystnaden och stillheten när de här underbara människorna sitter och skriver. Det raspar lite av en penna mot papper, det kan knattra lite från ett tangentbord. Jag sitter tyst, vilar, medan de skriver. När tiden är ute för övningen kommer pirret, ofelbart: Vad har de skrivit? Vill de dela med sig, berätta? Det är en gåva som vi andra får ta emot, och alltid upp till var och en. I tryggheten och vetskapen om att ingen kommer att granska eller kritisera, och att det som sägs i gruppen stannar mellan oss, väljer de allra flesta att dela med sig.

Jag slås av, gång på gång, hur mycket som kan rymmas i en människa. Och varje gång någon vill berätta om det som finns inom henne eller honom själv, blir jag lika förundrat glad och tacksam.

Så – vilken helg vi har haft! Det här gör vi om.

Jag slås av, gång på gång, hur mycket som kan rymmas i en människa.