Fyra år har gått sedan jag begravde min son.

Jag minns hur vi stod runt kistan, där vi hade bäddat ner honom några dagar tidigare. Hans kropp låg där, död och kall, och belysningen i det lilla kapellet var taktfullt dämpad när vi samlades för ett sista avsked. Det slutna uttrycket som fanns i hans ansikte när vi såg honom första gången några dagar efter att han hade dött var borta.

Där stod vi i en ring runt den vackra kistan som jag hade valt, hand i hand.

”Om man har något som man vill säga till Björn, så kan man göra det nu”, sa prästen när vi hade lagt på locket.

Det var tyst en liten stund.

Sedan talade – jag.

”Ja du Björn, det här kan vi inte göra något åt. Jag tänkte alltid att du skulle bli tillräckligt stor för att klara dig utan mig, och jag ville alltid släppa dig fri. Nu vill jag inte, men nu måste jag. Hej så länge, Björn. Jag kommer sen.”

Så säger jag, och jag hinner precis innan jag häftigt vänder mig mot Anders, min man. Gråten tar i hans axel. Ett underligt ljud kommer från min hals, som ett utdraget, kvävt ylande, och jag känner hur mitt hjärta rämnar.

”Så här låter det när en mammas hjärta brister”, tänker jag.

Det är som en stor skärva lossnar och blir kvar bredvid resten av hjärtat, innanför och lite bakom. Jag förstår att skärvan kommer att vara kvar där i resten av mitt liv, stilla och grå bredvid moderhjärtat som fortsätter att slå tills min egen tid är inne att dö.

Ja, min tanke har alltid varit att fostra mina barn – Björn och hans två yngre bröder – så att de ska bli starka och fria, och att jag ska släppa taget om dem så att de kan leva sina liv.

Men jag har fan ingen lust att släppa taget om dem för att de ska kunna vara döda.

Jag är bara så illa tvungen.