Var det någon sorts verklighetsflykt, har jag funderat på. Hur jag så fullständigt sögs in i den värld som skapades av orden på boksidorna medan jag plöjde igenom dem – de ständiga avvisningarna från tillfälliga läger för Katitzi och hennes familj i 40-talets Sverige, de talande djuren i Narnia, Kulla-Gullas umbäranden och Laura Ingalls Wilders liv på prärien?

Nej, min eviga hunger efter att läsa är ingen verklighetsflykt. Läsningen är mitt skafferi. Där hämtar jag ingredienserna till det jag själv tänker och skriver. Sedan gödslar jag med trädgårdsarbete, dagar vid havet och sömn och voilà – jag stöper nya ord i nya former.

Aldrig är jag så lugn och harmonisk som när jag har läst en hel dag. Och aldrig tänker jag så många nya tankar som dagen efter.

Nu radar de lediga dagarna upp sig och jag har avverkat Celeste Ng: Små eldar överallt (en av de absolut bästa romanerna jag har läst), Colson Whitehead: Den underjordiska järnvägen (lovordad av kritikerna, men jag tycker att den var oklar och hade vunnit på att begränsas till en novell) och håller på att avsluta Tara Westover: Allt jag fått lära mig (intressant och oerhört imponerande). Margaret Atwood: Gileads döttrar väntar på mig, liksom Michael Cunningham: Timmarna.

Och nya idéer bara finns där i mitt huvud.