I torsdags var jag och föreläste för en klass som håller på att utbilda sig till beroendepedagoger på CUL, Centrum för utveckling och lärande, i Hudiksvall. De känns som en väldigt viktig målgrupp och jag var väldigt glad åt möjligheten att få komma dit.

Eftersom det var här i Hudiksvall så lade jag lite extra fokus på att nämna platser där vi har varit, för att de ska kunna känna igen sig och relatera till berättelsen. Jag berättade om festen som Björn var på i Via strax utanför Hudik. Han skulle till en kompis, sa han. Han var 14 år och jag skjutsade dit honom, gick in i huset och hälsade på hans kompis mamma. Hos skulle vara hemma hela kvällen och vi kom överens om att jag skulle hämta Björn senast klockan 23. Redan vid halv åtta fick jag ett sms från Björn. ”Jag är full och behöver åka hem. Kan du hämta mig nu”, stod det.

När jag kom tillbaka till huset mellan snödrivorna var det uppenbart att det var fest; från övervåningen hördes röster och musik och i köket stod ett par tjejer i Björns ålder och rökte under köksfläkten. Björn kom nerför trappan och han var så packad att han knappt kunde få på sig skorna. Jag var chockerad. Hur i hela friden hade det här gått till? Där och då gällde det ändå att få hem Björn så snabbt och smidigt som möjligt.

Längst bak i klassrummet där jag föreläste satt en ung kvinna med mörka, målade ögonbryn. Hon grät lite medan jag berättade om hur Björn fastnade i drogerna och hur han blev sjukare och sjukare. Efter föreläsningen kom hon fram och köpte en Vi begravde våra barn-bok. Hon höll den i famnen och sa:
”Du, jag måste bara få berätta. Jag var en av tjejerna på den där festen. Och jag har tänkt så mycket på Björn. Jag kände honom inte så bra för jag är ett år äldre än han. Men jag har verkligen tänkt jättemycket på honom.”
Vilket möte.